Mitt blamarke sen tva veckor ar borta nu, det ar du ocksa

Jag vet att vad jag gjort ar oforlatligt, jag vet. Men jag kan inte andra nagot jag kan inte ta det tillbaka.

Man inser mycket om sig sjalv nar man gor nagot riktigt fel. Jag har kommit underfund med att jag ar kapabel att gora sant som jag tidigare trott att bara en viss typ av manniskor kan gora och kant just ett speciellt typ av forakt for sadana manniskor. Fast grejen ar den att helt plotsligt vaknar man upp en dag och ar en av dessa manniskor. Jag har alltid haft ett ganska cynsikt satt att se pa saker och ting, forvanta dig inget, vem som helst kan gora vad som helst. Tidigare har det inte betytt sa overdrivet mycket, nu vet jag att det ar sant. Vem som helst kan gora precis vad som helst given tillfalle, till och med jag. Speciellt jag. En dag stiger man upp och innan dagen ar over har man tappat allt vad moral heter och sakrat en plats i helvetet. Men jag vill fortfarande havda att jag ar samma person, och inte en allt for dalig.. Man hatar inte personen utan handlingen, right? Fel.
Aven fast man bryr sig otroligt mycket om nagon, alskar nagon kan man gora fruktansvart elaka saker mot denna person det betyder inte att man inte alskar personen eller inte bryr sig. I vissa udda fall ar det exakt det man forsoker visa, inte i mitt fall. Jag pratade om nagot liknande med min housemate mark, vi pratade om att min non-boyfriend jesse skulle ut och jobba pa landet i tre manader och han sa att om han verkligen tycker om dig sa aker han inte. Jag svarade att jag aldrig skulle be honom att gora de, han sa att om han verkligen brydde sig om mig skulle jag inte behova fraga. Fel. Jag kan saga fran tidigare erfarnhet nar jag lamnade Sydney forsta gangen var jag hopplost foralskad och kunde inte sluta tanka pa min davarande australiensare men jag akte anda ifran honom i tva manader och jag tyckte inte mindre om honom eller brydde mig mindre om honom bara for att jag akte ifran honom. Inte riktigt samma sak men det jag forsoker saga ar att man sarar dem man alskar hela tiden, det ar inget man vill men ibland blir det bara sa. Man begar misstag och kan inte ta dem tillabaka. Varfor sa jag ingenting - lyckligt ovetande tror jag hade vart bast for alla parter det ar ingen som mar bra nu. Och det kan man ju argumentera emot for man vill veta sanningen - men om sanningen gor sa ont och forstor sa mycket ar det verkligen sanningen man ska strava efter da? Jag hade fortfarande skamts over vad jag gjort jag hade matt daligt over det men du hade inte behovt ma daligt alls. Fel enligt vissa men ibland ar att vara lyckligt ovetande en valsignelse.
Nar blev jag sahar? Forlat.